Skuggbarn
Att växa upp som skuggbarn, det osynliga barnet
Jag vill starta min personliga berättelse med att säga att jag älskade min pappa och bror oändligt mycket.
Såsom livet blev har ändå påverkat mig långt mer än vad jag förstod när jag var yngre.
Att växa upp på 60 talet som invandrarbarn och skuggbarn. I ett familjesystem där jag tidigt lärde mig att andras behov var större än mina. Jag skulle vara mammas förlängda arm i omsorg om pappa och bror. Mamma jobbade mycket för att försörja oss.
När jag var 10 år behärskade jag teckenspråk och blindskrift. Jag tog det som självklart och naturligt.
Konsekvensen blev att lilla barnet jag la mina behov åt sidan. Visste inte ens att jag hade behov. Fick lära mig tidigt att se till pappas behov och sen hjälpa min bror med hans extra omsorg.
Mammas motto till mig var "du måste förstå".
Som vuxen och mycket terapi så har jag förstått och läkt såren. Mina behov är livsviktiga.
Historien hur alla andra gick före är komplicerad.
Det var mera "synd" om pappa och min bror. Jag klarade mig alltid. Konsekvensen blev att jag körde över mig oändligt många gånger som vuxen för andras behov var viktigare, "jag klarar och orkar allt".
Idag ser jag min livserfarenhet som en styrka jag inte vill vara utan.
- Jag möter dig som inte sett att du har rätten till dina behov.
- Jag får många gånger höra att mina kunder känner att jag på djupet förstår vad de går igenom och kan bidra till deras läkning på ett helt annat sätt än tidigare terapi har gjort.
- Jag blev "expert" tidigt att läsa energi, med en blind pappa och döv bror var mina sinnen alltid skärpta. Min styrka idag i samtal, jag har förfinat min intuition och kan plocka upp energi och livshändelser som inte sägs med ord.
Jag växte upp med en bror som blev döv i tidig barndom. På den tiden så utredde man inte om någon hade särskilda behov utan det beror på att han är döv. Stort svek mot honom och konsekvensen blev svår för oss båda. Hans behov gick alltid före mina och förväntningarna på mig var stora, inte på alls på samma villkor för det klarade han inte.
Pappa dog precis när jag fyllde 14 år i komplikationer av sin typ1 diabetes. Han var svårt sjuk och livet handlade mycket om hans behov. Han blev blind när jag var 10 år som följdsjukdom av diabetes. Låg på sjukhus sista 9 månaderna av hans liv. Jag valde att vara extremt mycket med min älskade pappa på sjukhuset. Åkte varannan dag direkt efter skolan till honom. Förstår att det har satt både positiva spår men även sånt som en 13-åring inte ens ska bära.
